Tittut!

Hemma med minsta lilla. Och jag tänkte skriva om det hela nu, men det är jättesvårt… Jag är fortfarande i en period av att försöka ta in det hela och fatta allt som hänt. Att vi är fyra stycken nu och att vi har en helt ny liten person att lära känna. Många intryck från de senaste dagarna…

Men jag kan ju ta och försöka.

Besöket på MVC var klockan 14.00. Allt var bra, utom blodtrycket. Jag höll på att köra sönder mätapparaten som var uppe en bit över 200 som mest. Barnmorskan var lite chockad. Så jag fick stanna kvar en stund och vila innan ett andra prov togs, och då gick det bättre.

Efteråt gick jag till Willys och handlade. Där var det kaos. Jättemycket folk, kassor som var trasiga, köer hur långa som helst, nån som svimmat… Jag kände mig lite matt och tänkte att det här kanske kunde sätta fart på saker och ting. Jag gick hemåt i sakta mak, messade maken och vid 15.15, strax utanför Husqvarnafabriken kom första värken. Jag var inte helt säker på att det var på riktigt, men det gjorde ont. Och hela vägen hem sen fortsatte värkarna komma ganska regelbundet, sådär fem minuter emellan. Så när jag kom hem passade jag på att packa det sista i väskan, äta en banan och messa maken att det kanske var nåt på gång. Som tur var hade sonen bestämt sig för att stanna en natt till hos farmor och farfar, så maken kom direkt hem och satte på mig TNS-apparaten.

Vid det laget gjorde värkarna rejält ont och i en paus ringde jag till förlossningen, samtidigt som jag satt på min pilatesboll och gungade med i värkarna. Då hade jag tagit tid på dem i en halvtimme innan ungefär och på förlossningen tyckte jag kunde komma in och få lite lustgas och förbereda allt. Ajaj, hela vägen in till sjukhuset!

Barnmorska Karin mötte oss i dörren och vi gick direkt till förlossningsrum 8. Sedan förra gången vi var där hade de byggt om hela stället och det var jättefint och mysigt inrett. Ett inre rum med toalett och sittbubbelbadkar, och ett förlossningsrum med allt det andra. Värkarna fortsatte.

Jag fick byta kläder, tillgång till lustgasen och en undersökning gjordes samtidigt som jag fick ctg-mätare på magen. Öppen sju centimeter. Det hade gått fort! Så det var bara att fortsätta med ”glatt humör”. 🙂

Ontontont!! Men det hjälpte med lustgasen. Jag hade en liten tävling med mig själv i att lista ut när nästa värk skulle komma så jag kunde få masken så fort som möjligt. Och när gasen tog hade jag nåt ord jag koncentrerade mig på, men jag har glömt vilket det var… Jag kommer ihåg att det var nåt som fick mig att liksom fokusera ovanför mitt huvud samtidigt som det gjorde ONT. Bebis vandrade neråt i kanalen så sakteliga. Efter en stund kollade de på kurvorna och sa att ”nu sover den”. Va? Mitt i förlossningen, där jag ligger och har jätteont, så somnar bebis? Jaja…

Vattnet ville inte gå av sig själv så vid något tillfälle punkterade de hinnan och vattnet forsade ut. Bebis hade bajsat, och jag minns att de sa att det var mycket vatten. Efteråt satte värkarna i lite mer igen. Men nånting gjorde att de inte tyckte det gick som det skulle för jag fick värkstimulerande dropp efter ett tag. Sen satte det fart! Krystningarna höll på i sex minuter, och hon var ute. Klockan var 20.01.

Hon kom ut med huvudet först, fast inte bara. Nä, hon ville även komma ut med armbågen före, vilket gjorde att jag sprack på några ställen och fick sy sen. Det var nästan värre, kanske för att jag envisades med att skippa lustgasen… Men jag höll min fina bebis, så jag ville inte gasa just då.

Allt var som det skulle. Och vi fick tid på egen hand att lära känna tjejen. Hon lurade sin pappa lite när hon just kommit ut, för navelsträngen låg så det såg ut som en pojke… Jag fick be honom kolla igen, för jag trodde honom inte när han sa att det var en pojke. Det var ju sötaste lilla tjejen!

Efter nån timme fick vi våra smörgåsar, tillgång till telefonen och de mätte och vägde lilltjejen. Hon var precis lika lång som storebror var när han föddes, 52 cm, men hon vägde nästan ett kilo mer: 4330 gram mot hans 3400 gram. Vilket antagligen berodde på att hon bara låg över i fyra dagar istället för tio.
Håret var mörkt och ganska ”tjockt”, och ögonen blå. Mycket mer hår än storebror och mulligare kinder, men de är ändå ganska lika:

Lillasyster och storebror.

Sen tillbringade vi alla natten i ett av de rum som finns på förlossningen för dem som vill hem efter tolv timmar. Egentligen skulle jag legat kvar själv med ”Tuttan”, men efter ett tag började det att krångla med blödningar efter moderkakan. Jag blödde en aning för mycket och blev rätt så blek och svag, så det kändes skönt att ha maken med hela natten. Inte för att nån av oss sov särskilt gott… 😉

Det var skönt att få åka hem redan dagen efter. En läkarundersökning gjordes, allt väl så vi packade ihop allt och åkte hem. Sonen kom hem och träffade sin efterlängtade lillasyster också och nu går livet vidare… Annorlunda och bättre! 🙂